PAR PÅ VIFT

Jag tänker inte skriva att "nu var det ett tag sen", och därmed sagt.

Har precis kommit hem från en underbar vecka på Kreta med Jocke.
40 grader, ingen AC på rummet, men det fungerade alldelles utmärkt ändå!

Lite oanmäld sådär en dag innan det bar iväg stod Erica utanför skithuset och sa Hej, nu är jag hemma!
Trots att Jocke vetat i många veckor och att Irene (Erigas mamma) nästan försagt sig, vill jag ge en eloge till dem båda som lyckas hålla det ifrån mig. Jag vet, jag är inte lätt att överraska. Ni lyckades ganska bra.

Så nu är allt som vanligt igen, alla samlade.

Jag har börjat läsa på Komvux, tagit tjänstledigt från Lamaro till 1 januari, sen får vi se. Det känns väldigt bra, jag behöver veta vad jag vill med livet. Alla har/är väldigt stöttande vilket också känns kanon!

Så jag och Karolina har blivit något utav två tidsmiljonärer, som killen från "halv åtta hos mig". Nu var han visserligen pensionär och därmed Har all tid i världen. Det har ju inte riktigt jag. Jag ska ju ta reda på vad jag vill syssla med resten av mitt arbetande liv?!

Usch, nu fick jag ångest! Jag har ingen aning!

Ena dagen tänker jag att jag vill hålla på med inredning, den utbildningen finns i Växjö, och dit vill jag ju inte flytta! Eller vill jag de? Vill Jocke de?
Andra dagen vill jag åka till London och jobba, men då måste Jocke också åka dit, eller måste han de? Kanske kan han plugga en termin där?
Tredje dagen vill jag plugga i Lund, en kurs bara. Ofarligt vatten. Är det min grej? Ofarligt vatten? Knappt någon utmaning? Kommer tröttna efter en vecka.
Fjärde dagen vill jag jobba, jobba någonstans. Jobba mig uppåt, bli rik som ett troll så jag aldrig någonsin behöver jobba mer.
Femte dagen vill jag bli mamma, få vara mammaledig med min syster.
Sjätte dagen vill jag ut och resa! Vara volonär, hjälpa något fattigt land. Eller bara leka rastafari någonstans i något Kollektiv och röka på, som Karolinas mamma föreslog:)
Sjunde dagen känner jag mig ganska nöjd med tillvaron och tänker att så här hade jag kunnat ha det för alltid!

Naturligtvis bör man sträva efter att oavsätt vilket av ovannämnda alltid vara på sjunde dagen. Jag kan inte de!
Jag är aldrig nöjd!

Iofs infinner sig den sjunde dagen allt oftare just nu. Men vänta en månad så är jag tillbaka till mitt velande!

15 oktober ska ansökningar till högskolan vara inne, ska jag söka bara för att? Retorik? Genusvetenskap? Det kanske får bli ett första steg!

Ahhhhh, varför kan det inte bara komma fram någon till mig som säger "Rosanna, det här ska du göra, vet vet jag". Ohh, en tacksåmocka!

Jag är också rädd att göra fel val, för så står man där om 20 år som tvåbarnsmamma, och är missnöjd med sitt jobb, ångar att man inte valde något annat när man väl hade chansen.

Istället händer det inget alls. Jag vet inte ens var jag ska börja leta! Var ska jag kolla? När kommer aha-upplevelsen? Kommer den någonsin?

Stackars alla unga människor som inte råkade halka på ett bananskal in i rätt val, pengar och lycka!!

Så känns det just nu! And it sucks!